Yegor anlände till djurkliniken med en transportväska i händerna. Kön hade redan pågått i mer än en halvtimme; det verkade som om kliniken var full den dagen. I stolen bredvid honom satt en kvinna med en transportväska, där en brittisk katt låg. Han var så tyst att det nästan verkade som om han inte var där.
«Vad har hänt?» Yegor kunde inte hålla sig.
«Han har skadat sin tass,» svarade kvinnan kort.
«Det kan nog ordnas,» nickade hon, medan hon tittade mot det avlägsna hörnet, där en hund med sorgsna ögon låg hopkurad på golvet. Hunden rörde sig knappt, även om ägaren – en kraftig man med rött ansikte – tog av honom kopplet. Det fanns något undflyende i de ögonen, oförklarligt men ändå begripligt till bristningsgränsen. En känsla av hopplöshet… nej, ännu djupare: olycka. Det var ordet som dök upp i Yegors huvud när han återigen såg åt det hållet.
Till slut var det hans tur. Yegor tog transportväskan och gick in på mottagningen. Medan veterinären gav Marsik en spruta, tittade Yegor på väggarna med affischer om god djurvård.
«Finns den kvar?» frågade doktorn oväntat.
«Vem?» Yegor blev överraskad.
«Jo, hunden… den som de tog med för avlivning.»
«Vänta lite, verkligen? Den hunden i hörnet… för att avlivas?!»
«Ja. Det här är andra gången de kommer. Första gången ändrade de sig, men han kom tillbaka. Han säger att han inte har tid, att han måste jobba och att hunden är i vägen. Även om hunden bara är fyra år gammal är han redan vuxen. Han är fortfarande ung, det är synd… Och ägaren är envis, han har suttit där från början och väntat.»
Yegors mage vände sig. Det var därför hunden hade den där förlorade blicken. Han förstod varför de hade tagit honom hit. Och han accepterade sitt öde. Han lade sig bara ner och väntade på slutet. Utan att röra sig. Utan att kämpa. Resignerad.
«Så är det, din kattunge är redo. Glöm inte, han behöver en spruta till,» sade veterinären medan han lämnade tillbaka Mars.
«Ja, ja… självklart, jag ska,» mumlade Yegor medan han satte tillbaka katten i transportväskan. Mars rullade ihop sig som om ingenting hade hänt.
Yegor, som knappt kände sina fötter, hoppade ut från kontoret och gick rakt mot mannen med hunden.
«Ge honom till mig!»
«Vem?» undrade mannen förvirrat.
«Den här hunden. Du sa ju själv: du behöver honom inte. Ge honom till mig!»
Hunden, som varit stilla hela tiden, lyfte plötsligt på huvudet och viftade till och med lite på svansen.
«Ja, ta honom då… om det nu är så,» mumlade mannen medan han tryckte kopplet i Yegors händer och sprang därifrån, som om han var rädd att ändra sig.
«Vad heter han?» ropade Yegor efter honom.
«Jack!» svarade mannen innan dörren slog igen.
Och just i det ögonblicket reste sig hunden och ett stråk av hopp lyste i hans ögon. Han tittade på Yegor som om han frågade: «Verkligen? Är det här inte en dröm? Ska du verkligen ta med mig?»
Yegor satte ner transportväskan med Mars på golvet och, medan han kramade Jack, viskade han:
«Okej, Jack… vi klarar det här. Nu går vi hem. Jag ska presentera dig för någon. Men skada inte Mars, han är snäll, ni borde vara vänner. Det finns inget annat sätt.»
Jack sa inget; han tryckte bara sin varma, blöta nos mot hans nya husses kind. Yegor torkade en tår, fäste kopplet i halsbandet och reste sig upp.
—Låt oss gå hem, grabbar. De väntar redan på oss. Marina måste oroa sig, och vi har varit här för länge. Var inte rädd, Jack, hon är snäll. Nu kommer allt bli annorlunda för oss, det lovar jag.
Och de gick. En man med en transportväska och en stor, lurvig hund som heter Jack.
Nu ser jag dem ibland promenera. Endast katten är kvar hemma, och de går tillsammans: Yegor, Marina och Jack. Jack har förändrats lite: kanske har han vuxit, eller kanske har han bara lagt på sig lite. Hans päls är tjock och glänsande. Men det viktigaste är hans ögon. Där finns nu verkligen lycka. För han har en människa. Eller ännu bättre, två människor av hans egen sort. Och han är inte längre ensam.
