Vi var tillsammans i 35 år. Jag är 55, han är 57. Under alla dessa år fick vi en son och två fantastiska döttrar. Utifrån verkade vårt äktenskap perfekt, men verkligheten var helt annorlunda.
Min man arbetade nästan aldrig. Han jobbade lite som mekaniker för en vän, men annars satt han bara framför tv:n och klagade på allt: regeringen, avundsjuka på grannens nya bil och kritik mot mig för röran i huset.
De där klagomålen blev en del av min vardag; jag tog dem inte längre på allvar.
När han lämnade mig för en annan kvinna var det en enorm chock för oss alla. Den nya kvinnan var ännu inte 40. Det gjorde fruktansvärt ont, men oväntat för både mig själv och alla andra gjorde jag något som förändrade mitt liv.
Trots smärtan insåg jag snabbt att hans avfärd faktiskt var en befrielse.
Nu är jag ensam. Jag är verkligen fri. Jag mår bra utan en relation och vill inte ens tänka på en ny. Jag har äntligen förstått det viktigaste: i ett äktenskap ägnar man för mycket uppmärksamhet åt den andre och för lite åt sig själv.
Jag levde för min man, för barnen, men jag glömde mig själv. Nu förstår jag att det i en relation är viktigt att inte bara ta hand om sin partner, utan också om sig själv.
Efter 35 dagar togs platsen redan av en mycket yngre kvinna, och hon hade redan flyttat in. Okej, så var det alltså.
Under åren hade min man vant sig vid att jag alltid tog hand om honom, och han tog det för givet. Och när jag behövde stöd försvann hans intresse för min situation, medan klagomålen fortsatte.
Efter skilsmässan blev mina döttrar min stora tröst och mitt stöd. De påminde mig om att livet går vidare. Nu har jag mer tid för mig själv! Jag har lärt mig att njuta av livet och förstått att jag kan vara lycklig även utan min man.
Efter 35 dagar hade en mycket yngre kvinna redan tagit min plats och flyttat in. Hur som helst, det var så det blev.
Jag har fattat ett tydligt beslut: jag kommer aldrig att förlåta min man eller ta tillbaka honom.
