Andrej hade aldrig varit en bra lögnare. När han packade sin resväska i sovrummet försökte han undvika Marinas blick – kvinnan han hade levt med i nästan tio år.
Så, en konferens. ”En hel vecka,” svarade Marina och lutade sig mot dörrkarmen. ”Och just i Sotji, när alla är på semester.”
”Tja, ja,” mumlade Andrej och lade ner sina badshorts under en hög med skjortor. ”Företaget står för alla kostnader. Det vore konstigt att tacka nej.”
– Kommer din kollega Vika också? Marinas röst lät inte som en fråga, mer som ett trött konstaterande.
Andrej tvekade ett ögonblick men fortsatte packa som om ingenting hade hänt.
– Ja. Hon ansvarar för presentationen. Jobb är jobb.
“Självklart,” svarade Marina och korsade armarna över bröstet. ”Precis som på förra årets företagsfest, när du ’jobbade’ till klockan fyra på morgonen?”
– Börjar du om igen? Andrej slog igen resväskan. – Jag förklarade allt då. Vi hade ett viktigt projekt.
– Den där du beordrade att alla hennes meddelanden skulle tas bort från hennes telefon?
Andrej flyttade väskan från sängen och såg äntligen sin fru i ögonen.
– Jag tänker inte ta upp det. Planet går om tre timmar.
”Hälsa på din ’kollega’,” sa Marina och steg åt sidan från dörren så att han kunde gå förbi. ”Ha det så bra.”
Andrej mumlade något och rusade mot utgången.
Marina stod ensam mitt i sovrummet länge, blickande på familjeporträttet på sängbordet. Sedan tog hon envis upp telefonen och började leta efter numret till den person som kunde hjälpa henne.
Mitten av juni i Sotji, nöjd med vattnets temperatur – varmt men inte för varmt, med mjuka vågor. Andrej låg avslappnat under ett parasoll och såg Vika leka i vågorna. Hennes solbrända kropp glänste i ljuset och drog nyfikna blickar från människor runt omkring.
– Kom hit! ropade hon och vinkade med handen. ”Vattnet är helt fantastiskt!”
– Vad tänker du på? frågade Vika när hon simmade närmare och kramade honom runt halsen. ”Säg nu inte att det handlar om jobbet.”
– Nej, det är bara… – Andrej tvekade. – Jag glömde skicka rapporten innan jag åkte.
”Lögnare,” log Vika och gav honom en lätt kyss på kinden. ”Du tänker på din fru, eller hur?”
Andrej rynkade pannan.
– Vi kom överens om att inte ta upp det här ämnet här.
”Okej, okej,” sa Vika försonligt. ”Kanske borde vi simma ut till bojarna?”
På kvällen åt de middag på hotellets restaurang med utsikt över havet. Vika hade på sig en ny klänning som hon köpt tidigare under dagen i en butik vid strandpromenaden. Andrej såg solnedgångens gyllene ljus falla över hennes hud och tyckte hon såg fantastisk ut. Men något störde honom fortfarande.
– Ska vi till bergen imorgon? frågade Vika och tog en klunk vin. ”Jag vill ta fina bilder till sociala medier.”
– Självklart, nickade Andrej. ”Vi köper några souvenirer samtidigt.”
– Gillar Marina souvenirer? frågade Vika oskyldigt.
Andrej grimaserade.
– Jag bad dig att inte börja den här konversationen.
– Förlåt, sa Vika och täckte hans hand med sin. ”Men förr eller senare måste du lösa situationen. Vi kan inte gömma oss för alltid.”
– Jag vet, svarade Andrej dyster. ”Jag pratar med henne efter semestern.”
– På allvar? – Vikas ögon glimmade av hopp. – Lovar du?
– Jag lovar.
Veckan gick snabbt. De simmade, solade, åkte på utflykter, åt skaldjur på fina restauranger och tillbringade heta nätter på hotellrummet. Andrej lyckades nästan släppa tankarna på hemmet och vad som väntade där. Nästan.
På avresedagen kramade Vika honom på flygplatsen.
– Glöm inte ditt löfte, sa hon mjukt och smekte hans läppar. ”Jag väntar på ditt samtal.”
– Jag minns, mumlade Andrej och drog sig motvilligt undan. ”Jag ringer så snart jag pratat med henne.”
De skulle flyga med olika plan, så försiktighetsåtgärderna kändes rimliga.
På planet beställde Andrej whiskey och funderade på vad han skulle säga till sin fru. Efter tio års äktenskap hade deras relation blivit som mellan främlingar.
Sent på kvällen stannade en taxi utanför hans bostad. Efter att ha betalat föraren frös Andrej till ett ögonblick och tittade ut genom fönstren. Ljuset var tänt i vardagsrummet. Marina sov inte. Han tog ett djupt andetag och gick mot entrén.
Dörren öppnades tyst. Han ställde ner resväskan i hallen och lyssnade. Tyst musik och röster kom från vardagsrummet. ”TV,” tänkte han, tog av sig skorna och gick mot ljudet.
Det han såg fick honom att stanna mitt i steget. Mitt i vardagsrummet stod ett festligt bord med champagne och en tårta dekorerad med ett ljus i form av siffran ”10”.
Marina satt i soffan, men hon var inte ensam. Bredvid henne stod en lång, ljushårig man som Andrej aldrig sett tidigare. De skrattade, och mannens hand vilade på hennes axel.
– Va… vad händer här? frågade Andrej hest och tog ett steg in i rummet.
Marina ryckte till och vände sig om, med ögon som vidgades av förvåning.
– Andrej? Är du tillbaka redan? Hon tittade på klockan. – Vi väntade oss dig inte förrän om två timmar.
– Vi? – Andrej såg från sin fru till främlingen och tillbaka. – Vem är det här?
Den blondhårige mannen reste sig från soffan och sträckte fram handen med ett leende.
– Alexey. Trevligt att träffas.
Andrej ignorerade handen.
– Marina, vad är det här? Vilket slags firande är det?
– Har du glömt? – Marina såg genuint förvånad ut. – Idag är det tio år sedan vår bröllopsdag.
Marken tycktes sjunka under Andrejs fötter. Det var deras bröllopsdag. Han hade helt glömt. Värre, han hade tillbringat veckan med en annan kvinna och planerat hur han skulle be om skilsmässa.
– Och du bestämde dig för att fira med… med honom? Han nickade mot Alexey, som fortsatte att le lugnt.
– Oroa dig inte, sa Alexey och satte sig tillbaka i soffan. – Jag är här enbart för jobbet.
– För jobbet? – Andrej knöt nävarna. – I mitt hus? På kvällen? Med champagne?
– Han är inredningsdesigner, förklarade Marina lugnt. – Jag bestämde mig för att göra lite renoveringar medan du var borta. Det är en jubileumssurprise.
– På ett rum? På en vecka? – Andrej frågade ofattande.
– Inte bara i vardagsrummet, sa Marina och reste sig, gestikulerande att han skulle följa med. – Kom, jag ska visa resten.
Som i dimma följde Andrej efter sin fru. Deras sovrum hade förvandlats lika mycket som vardagsrummet: ny tapet, ny säng, lampor, tavlor på väggarna.
– Det här… han hittade inga ord.
– Gillar du det? – Marina frågade hoppfullt. – Jag har velat förändra något länge. Jag tänkte att medan du är på din ”konferens” är det hög tid.
Andrej noterade hur hon betonade ordet ”konferens” och kände ett inre krypande obehag.
– Väldigt… oväntat, sa han slutligen.
– Det är inte allt, sa Marina och öppnade dörren till nästa rum, som tidigare varit hans kontor.
Andrej stelnade vid tröskeln. Rummet hade förvandlats till ett barnrum, med blå väggar, en liten spjälsäng och leksaker.
– Vad är det här? mumlade han.
Marina kramade om sig själv, plötsligt helt sårbar.
– Jag ville berätta om vårt jubileum. Jag är gravid, Andrej. Fjorton veckor.
Tiden tycktes stå stilla. Andrej såg på sin fru, på hennes lätt rundade mage, som av någon anledning inte hade fångat hans uppmärksamhet direkt, på spjälsängen, på nallebjörnen på hyllan…
– Gravid? – Ordet lät främmande. – Men hur? Vi…
– Kommer du ihåg den där natten innan din affärsresa till Novosibirsk? – Marina log svagt. – Vi var båda lite berusade.
Andrej mindes. För tre månader sedan. Ett sällsynt ögonblick av intimitet i deras relation, som då redan börjat svalna.
– Varför berättade du inte tidigare?
– Jag ville vara säker. Sedan väntade jag på rätt tillfälle, – ryckte Marina på axlarna. – Och sedan meddelade du din ”konferens” med Vika.
Andrej blev blek.
– Visste du?
– Självklart visste jag, – Marina såg honom rakt i ögonen. – Jag är inte dum, Andrej. Men jag ville ge dig en chans. En chans för oss alla.
Hon lade handen på magen, och den enkla gesten fick plötsligt situationen att kännas verklig. De skulle få ett barn. Deras barn.
– Marina, jag… han hittade inga ord.
– Säg ingenting nu, sa hon försiktigt och avbröt honom. – Gå tillbaka till vardagsrummet. Alexey var på väg att gå, vi tar lite champagne och… pratar.
Andrej nickade automatiskt och gick ut ur barnrummet. I vardagsrummet packade Alexey redan ihop sina saker.
– Grattis på jubileet, mumlade han och skakade hand med Andrej, som fortfarande var förbluffad. – Och grattis till den nya familjemedlemmen. Din fru är en otrolig kvinna.
– Ja, sa Andrej hest. – Tack.
När designern hade gått tillbaka Marina till vardagsrummet med två glas. Ett innehöll champagne, det andra något som såg ut som juice.
– För oss? Hon räckte Andrej ett glas champagne.
Han tog emot det, men kunde inte höja det till en skål.
– Marina, jag måste säga något.
– Jag vet, svarade hon lugnt. – Om Vika, ert förhållande, om att du ville lämna.
Andrej såg förvånat på henne.
– Var…?
– Din telefon dog innan du åkte, kommer du ihåg? Du tog min gamla för att ringa taxi. Du loggade in med ditt ID och gick aldrig ut, – Marina ställde glaset på bordet. – Alla dina meddelanden kom till mig. Varenda ett, Andrej.
Andrej kände blodet lämna ansiktet. Alla hans chattar med Vika, framtidsplaner, löften om skilsmässa…
– Marina, jag vet inte vad jag ska säga.
– Säg inget, sa Marina och kom nära honom. – Svara bara på en fråga. Älskar du henne?
Andrej öppnade och stängde munnen igen. Han trodde att han älskade henne. Hela veckan var han säker på det. Men idag, stående här, blickande på sin fru och deras renoverade lägenhet, och med vetskapen om barnet…
– Jag vet inte, svarade han ärligt. – Jag är förvirrad.
Marina nickade, som om hon hade förväntat sig just det svaret.
– Okej. Då gör vi så här: Hon tog det orörda glaset från honom och ställde det bredvid sitt eget. – Jag ger dig en vecka. Packa dina saker och stanna hos vänner, föräldrar, eller på hotell – var du vill. Tänk på allt. På oss, barnet, och hur du känner. Kom tillbaka om en vecka och berätta vad du har bestämt.
– Vad om jag bestämmer mig för att lämna? frågade Andrej tyst.
Marina slöt ögonen ett ögonblick, och han såg hur mycket ansträngning det krävde för henne att förbli lugn.
– Då lämnar du. Jag kommer inte hålla dig kvar. Men jag vill att du är helt säker på ditt val.
Andrej såg på sin fru, som om för första gången på många år. Hennes styrka, värdighet och ömhet var allt som en gång hade fångat hans intresse, men som sedan blivit vardag och nästan osynligt.
– Jag förtjänar dig inte, viskade han.
– Kanske, log Marina svagt. – Men det är upp till dig. Nu gå. Och ring mig inte den här veckan. Jag vill att du tänker och inte söker enkla lösningar.
Andrej nickade. Han gick långsamt mot resväskan som fortfarande stod i hallen och plockade upp den.
– Vi ses om en vecka, sa han vid dörren.
– Vi ses senare, svarade Marina.
