En morgon i början av mars stannade en skåpbil framför en stads modersjukhus. Två vakter gick ut och rullade ut en kvinna. Hon var uppenbarligen gravid och i arbete. Hon kunde knappt gå, svimlande av smärta, kramade magen och nedre delen av ryggen.
”Skynda dig!”vakterna skrek. ”Varför kunde du inte vänta tills vi kom till staden, din dumma tjej?”Akutmottagningen bröt ut i uppståndelse när personalen såg sin ovanliga patient.
Det var inte varje dag som fångar fördes till sitt lilla modersjukhus för att föda.
Den här skulle inte ens vara där. Hon hade fått arbete under transporten till det specialiserade kvinnofängelset.
Dr Barbara Gibbs hade precis börjat vad som lovade att vara ett tyst Skift.
Alla hennes patienter hade redan fött, och hon såg fram emot en lugn kopp te. Plötsligt kom nyheter från ER.
”De tog in en fånge! Farväl till ett händelselöst skifte!”Läkaren kom nerför trappan. Kvinnan i förlossningen låg halvt liggande på soffan och stönade mjukt av smärta, med vakterna och sjuksköterskan i tjänst som svävade i närheten. ”Ta henne till akuten,” beordrade Dr.Gibbs efter en snabb tentamen och nickade till orderliesna.
De lyfte kvinnan på en bår och rullade bort henne. Vakterna började följa henne. ”Vart tror du att du ska?”Frågade Dr Gibbs, förvånad.
”Du kan inte gå in på förlossningsavdelningen. Vi har särskilda protokoll.””Vi har våra egna protokoll”, knäppte en av vakterna. ”Vi måste vara närvarande.”Absolut inte!”Utropade Barbara och blockerade deras väg.
”Jag tillåter dig inte att skrämma de andra mammorna. Det här är inget fängelse. Det här är våra regler. I frånvaro av överläkaren är jag ansvarig. Och jag bestämmer vem som kommer in och vem som inte gör det.” ”du förstår inte. Hon är fånge. Vi har tillhandahållit all dokumentation.””Jag förstår perfekt. Men först och främst är hon en kvinna som föder ett barn. Tänk om hon flyr?”
”Är du seriös? Hon är sex centimeter vidgad. Även om jag antar att det betyder ingenting för dig?”Dr Gibbs skakade på huvudet. ”Jag har varit tydlig. Om vi inte kan leverera barnet måste vi handboja henne,” insisterade eskorten. ”Tro mig, det är i ditt bästa intresse.”Kvinnan brydde sig inte om att fråga varför det kan vara i hennes bästa intresse. Hon suckade helt enkelt djupt.
”Okej, sätt henne i kedjor. Jag ringer senare. Ha lite anständighet.”När den arbetande kvinnan rullades in i förlossningsrummet, handfängslade eskorten hennes handled till sängen.
”Gå nu,” beordrade Dr Gibbs med en skarp röst. Männen gick och sa att de skulle vänta på akuten. ”Visade hon dig verkligen vem som är ansvarig här?”log den unga barnläkaren Sofia Castro.
”Jag behöver inte din inblandning här,” mumlade Dr.Gibbs och närmade sig kvinnan i förlossningen, hennes ton mjuknade till en mild värme. Hon frågade: ”nu, min kära, Påminn mig om ditt namn.””Mia,” stönade fången. ”Mia,” upprepade läkaren.
Hennes ansikte skakade av känslor, bleknade tillfälligt innan hon komponerade sig själv. ”Lyssna på mig nu, Mia. Glöm allt annat i världen. Barnet är allt som betyder något just nu. Dess liv beror på dig. Slösa inte din energi på att skrika. Lyssna bara på mina instruktioner.”Den blivande mamman nickade lydigt.
”Kvinna, fånge?”Orden verkade oförenliga med den unga kvinnan, inte mer än tjugo år gammal, som nu kämpar i leveransstolen, handbojor.
”Hur hade hon hamnat under sådana omständigheter? Vad hade hon gjort?”Barbara Gibbs kände empati för den här tjejen. Och för hennes barn väntade en svår väg dem båda. Barbara började sitt arbete med att skjuta bort onödiga tankar.
Hon talade tydligt och självsäkert och uppmuntrade kvinnan i arbetet och förblev uppmärksam och professionell hela tiden. Hennes röst ingjutit förtroende, hjälpa dem att hantera smärtan, uthärda allt. Kvinnorna som födde på detta modersjukhus ansåg sig vara lyckliga att vara under Dr Gibbs vård.
Hon var som en mor för dem; hennes erfarenhet och mjuka händer hade hjälpt många barn att se denna värld.
Dr Gibbs hade arbetat på detta förlossningssjukhus i över tjugo år, ända sedan hon återvände från staden för att arbeta som barnmorska. Hon behövde inte märken eller medaljer.
Hon gjorde helt enkelt sitt jobb bra och tjänade bara bra recensioner. Men Barbara själv hade uthärdat ett svårt öde som få människor visste om.
