Jag hittade konstiga små vita kulor i min 15-årige sons ryggsäck: han säger att det bara är godis, men jag tror honom inte…
När jag på kvällen packade upp min femtonårige sons skolväska förväntade jag mig inget ovanligt. Jag ville bara slänga skräpet och få ordning på allt, eftersom han alltid slängde väskan i ett hörn och sa att han skulle städa senare. Men den här gången föll min hand, under böckerna, på ett tätt och skrynkligt paket av vitt papper.
Till en början trodde jag verkligen att det bara var skräp. Papperet var så skrynkligt att det såg ut som om det hastigt hade gömts för att inte dra uppmärksamhet. Jag var på väg att slänga det när jag plötsligt kände att något fanns inuti. Jag vecklade försiktigt upp papperet — och stannade stel.
Inuti fanns små vita kulor, mer exakt regelbundna ovala former, släta, konstiga, nästan konstgjorda. De var inte helt identiska, men mycket lika varandra. Vita, matta, med en fuktig och obehaglig lukt som genast störde mig. Det var definitivt inte godis, tabletter eller vanliga sötsaker.
Då kom min son in i rummet. Jag visade honom vad jag hade hittat och frågade vad det var. Han hoppade till först, sedan vände han snabbt bort blicken och sa, alltför lugnt, att det bara var godis som pojkar från en annan klass gett honom.
På hans röst förstod jag direkt att han ljög. Han talade med för mycket likgiltighet, som om han förberett sitt svar i förväg och hoppades att jag inte skulle ställa fler frågor.
Jag tog en av de små vita kulorna mellan fingrarna och tittade på den igen. Det såg absolut inte ut som godis. Ingen söt yta, ingen söt doft, inte ens ett normalt hårt skal.
Då kunde jag inte hålla mig längre: jag tog en servett och tryckte försiktigt på den för att se vad som fanns inuti. Skalet sprack, och samtidigt gick en iskall rysning genom mig.
Inuti var det absolut inte det jag fruktade — och det gjorde det inte mindre skrämmande, tvärtom.
Det var ägg. Riktiga ägg från en viss varelse. Jag kunde inte tala direkt, jag bara stirrade på min son, och han förstod att det inte längre var någon idé att dölja sanningen.
Det visade sig att pojkarna i parallellklassen inte gett honom dessa ägg utan anledning. En av dem hade ödlor hemma, och som det senare visade sig hade han redan en tid tagit med deras ägg till skolan.
Han visade dem för vissa, demonstrerade för andra och sålde dem till några. För tonåringar verkade allt detta vara en slags konstig underhållning. Min son drogs också med. Han blev nyfiken på hur en liten varelse kläcktes från ett ägg och bestämde sig för att han kunde uppfostra dem hemma utan att säga något till någon.
Han erkände att han ville gömma dem i sitt rum och vänta på att ett skulle kläckas. Han hade redan sökt på internet hur man håller dem varma, var man placerar äggen och vad man sedan matar ungarna med.
Han berättade allt detta med en så konstig entusiasm, som om det var ett ofarligt experiment och inte levande reptiler som kunde dyka upp i vårt hem när som helst. 😨🦖
